Lotta Lagercrantz

Lotta Lagercrantz är bildkonstnär. Även hennes installationer har fått stor uppmärksamhet. Sedan några år är hon verksam utanför Burgsvik på Gotland. http://www.lottalagercrantz.com/

Om utopier säger hon "Kanske utopin inte vill formulera sig på en gång, men ett frö är sått, den kommer gnaga sig fram."

En utopi om det okoplicerade, se nedan

En utopi om möten klicka

Lotta skriver om utopier klicka

I framtiden kommer vi ha ett okomplicerat förhållande till djuren. Och till livet.

Lotta lagercrantz

 

Nu kan vi förstå vad djuren och växterna säger. Vi försöker inte längre avskilja oss från dom, utan lyssnar när de berättar. Vi har lärt oss mycket. Vi levar nu i ett samhälle tillsammans med djur o växter, ja med allt levande. Vi kan lyssna på floden, på gräset, förstå vad de berättar och vad de vill. Korna har berättat att de inte vill producera så mycket som de gjorde i människornas gamla samhälle, där de var slavar som skulle producera så mycket mjölk som möjligt. Vi begriper nu att de vill ha sina kalvar hos sig. Vi får den mjölk som blir över när kalvarna är mätta.

 

Vi har begripit att korna är vegetarianer. Dom vill inte äta kött. Många människor söker sig idag till korna för att få hjälp av dem att finna frid. Somliga människor sover hos korna.

 

Vi har lärt oss solidaritet av myrorna. Vi ser hur de alltid hjälper varann och nu gör vi också det. Vi har slutat låtsas att vi tror att vi är förmer än andra. Detta var en egendomlig hållning vi människor hade tidigare. Vi klättrade på varann och vi försökte stå ovanpå djuren och växterna och trampa ner dem. Vi behöver inte det längre. Vi är befriade från klättersjukan, vi kan lyssna på var o en, och kan vara en del av allt levande.

 

Vi behöver inte ha några kalendrar längre. Fåglarna berättar att nu är det snart vår, när de kommer från södern. Nu kan det vara bra att så, ropar de.

 

För länge sedan klättrade männen på kvinnorna och höll för deras munnar. Men kvinnorna knuffade undan männen o började tala. Och männen märkte att det inte var så farligt som de trott att höra på vad kvinnorna sa. Sedan lärde vi människor oss att det inte var så farligt att höra på vad djuren o växterna hade att säga…när de hade knuffat undan oss från sina huvuden och öppnat sina munnar. Det var bra att vi redan lyckats förändra maktstrukturen mellan män o kvinnor, det gjorde det lättare för oss att börja våga lyssna på djuren o växterna.

 

Förut fans det städer, men korna trivs inte i stora städer. Dom tycker inte om hissar o har svårt att hitta mat i stora städer. Människorna vill vara nära korna så städerna blev övergivna.

 

Råttorna berättar när det ska bli vulkanutbrott eller en tsunami. Då tar sig alla som kan i säkerhet. Träden o växterna kan inte. Men dom är mycket mindre rädda för att dö än vad människor o djur är eftersom de redan har skickat ut så många frön för ett fortsatt liv på en annan ort. Vi tar aldrig längre alla frön från ex en kumminplanta eller ett veteax, eftersom vi vet att de behöver få leva vidare i nästa generation kummin eller veteplanta. Växterna ger ut så oändligt många frön för ett nytt liv, en ny generation, det räcker bra för oss också. Växterna överflödar av tillväxt, dom gör så oändligt många frön för varje generation. Många fler än vad de behöver för att finnas kvar. Deras frön räcker till oss också. Vi människor är ständigt i lära hos de som är mer än oss. Vi är väl omhändertagna av djur o växter. Vi är barnen på denna planet. Vi får mjölk, honung o kummin. Det vi bidrar med är vår lust att skapa: ängar, lundar, odlingar. Och att se.

 

Vår lust att organisera har vi lärt oss att stävja. Vi lyssnar numera först, innan vi gräver diken eller gör gigantiska åkrar. Eller gruvor. Eller hugger ner träd. Vi lyssnar o ber om råd och hjälp. Vi får hjälp av bävrarna, av myrorna och av vinden. Och av träden.

 

 

Det samhälle vi människor skapade, i många tusen år, innebar sådan smärta, så mycket ondska, så mycket lidande. För människorna och för djur o växter. Människor pinade varann, dödade, torterade inte bara människor utan också djur o växter, berg och sjöar. Århundrade efter århundrade. I slutet av den tiden, förintades nästan hela planeten. Men när kvinnorna ryckte bort männens händer från sina munnar och knuffade bort dem från sina huvuden, när djuren o växterna knuffade bort oss från sina huvuden och befriade sina munnar, då blev början på den nya tiden som vi nu lever i.

 

Vi behöver inte internet. Jag ropar inom mig på den jag vill ha kontakt med. En ko, en uggla eller en annan människa. Både döda och levande. Dom döda lever starkt med oss. Ofta ingriper dom. Dom berättar om tidigare tid, vi får höra hur det var förr. Vi förundras och avskräcks. Dit vill vi inte igen. Dom döda har erfarenheter vi inte längre har. Vi lyssnar o lär.

 

Vi lever ett intressant liv. Vi har mycket att lära. Av träden och dom som lever under träden. Av fåglarna o av vattendragen. Städerna finns inte längre. Människor lever i samhällen, byar. Djuren finns runt omkring. Byarna har kontakt med andra byar. Vi åker på besök och låter oss inspireras. När någon lärt sig något nytt av träden eller någon annan, skickar den ut insikten runt om till alla andra byar.

 

Fortfarande är det inte lätt att vara människa. Var och en måste tygla sin lust att organisera, och hitta sin väg att vara kreativ. Det är var och en av oss människors uppgift. Vi måste var och en utbilda oss att inte förfalla i att organisera och att räkna. Det får barnen lära sig och det påminner vi varann om ständigt. Att lyssna på de döda och på skogen och att skapa ut ur det.

 

Vi har hittat ett sätt att lagra solens värme i våra hus på vintern, att ta oss fram många hundra mil med hjälp av månen. Månen följer oss när vi reser och belyser vår väg.